December - Krönika

När det begav sig

Redan när vi tog av i skogsbrynet och började den långa sega stigningen uppöver, kände jag att det nog var ett par år sedan jag senast vandrade med 25 kilo på ryggen. 20 år kanske. Kan kilon verkligen ha blivit så mycket tyngre bara på så kort tid? Eller om det var de femton extrakilona runt midjan som drog mig mot jordens medelpunkt?

Bakom mig knotade Gustaf lite. Är det långt kvar? Njo, det var nog en bit. Åtta kilometer. Hur långt hade vi gått då? En bra bit. Säkert fyrahundra meter...

Vi tog en paus. Äpple, russin, vatten. Solen stekte. Ryggen värkte. Det var gott att sträcka ut sig mot en solvarm stenbumling och fundera lite. Man kan ju gå tillbaka till bilen. Eller ta in i en stuga. Hyttan har säkert något att bjuda på...

"Pappa."
"Ja?"
"Jag tror inte jag orkar åtta kilometer."
"Vet du vad. Vi hänger på oss ryggsäckarna och känner efter. Känns det för tungt, då vänder vi."
"Okej då."

Han suckade och slängde upp sin lilla ryggsäck på ryggen. Stånkande kröp jag in i mina remmar och stålsatte mig. 400 meter tillbaka till bilen är ändå överkomligt.

"Pappa!"
"Ja?"
"Nu var det ju lätt!"

Sa grabben och älgade iväg uppför backen. Det var bara att klappa igen brevlådan i ansiktet och haka på. Och tänk... han hade rätt. Musklerna hade pressats samman, fått vila en stund, och med russin och äpple fick blodsockret den rätta turbon.

Ett och ett halvt dygn senare klafsade vi lyckliga ner för backen igen, efter magiska stunder i vindskydd, kojor och vid blänkande sjöstränder. Vi hade sovit i tält och under bar himmel, lapat vatten ur iskalla bäckar och gamla brunnar. Och vi hade ett minne för livet.

Så var min första upplevelse av Säfsen om sommaren. Några vintersportlov hade vi ju redan avverkat, vackert så. Backarna var ju precis perfekta för oss med två lagom sturska och åksugna ungar och de egna utförsambitionerna på typiskt förnuftig nivå; och med tiden upptäckte vi att backarna kunde vara en utmaning även för en något djärvare attityd och inte minst för nybörjare på snowboard...

I Säfsen hittade vi tillbaka till vintern. Efter många blöta år i Göteborg hade den kommit bort ur våra liv. Men med den trygga basen här i den vackraste av världar väckte den åklusten till liv både på längden, på tvären och på stört.

Vinter blev vår, vår blev sommar; midsommar med goda vänner. Och sedan två år har också Säfsenhösten lockat. När det börjar kula och tjuta om pinade träd och hungriga vargar, när den första lätta snön röjer spår av lo och järv, när älgen skymtar i brynet och man har den nästan, nästan i hårkorset...

Då är det gott att veta att den egna stugan står där väntande på trötta vildmarksmän och oförvägna pistfantomer, fejad och rustad med allt man behöver. Bastun är varm och kaminen lättänd. Teven finns där för latare kvällar, om nån orkar titta. Och om man inte känner för att laga mat trots att köket är sådär perfekt mysigt och praktiskt, så finns ju Hyttan, som en öppen famn.

Men egentligen räcker det ju med stigarna, skogen, vattnet och himlen, snön och isen. Allt annat är strängt taget en bonus, inte himlasänd utan av goda människor genomtänkt och skänkt - nåja, överkomligt erbjuden - och inom räckhåll, liksom bara för att det är kul att kunna tillhandahålla för oss urbaniserade romantiker.

Ah, det är bara att gilla.